Ni som följer min blogg vet att jag varje sommar åker ner till vårt huset i Cap D'Antibes, Frankrike. Vi har haft det där huset hela mitt liv. Och trots att jag bara är där en gång per år, ibland två så känns det där huset som ett extra hem. Jag har upplevt mer än möjligt att förklara där ner. Haft min första (olagliga) utgång, klättrat i berg, ätit otroliga middagar, badat vid stranden, sprungit längst capen ett otaligt många gånger, haft släktmiddagar, badat i vår pool, åkt båt längst hela capen, jag har gjort allt. Det bästa med huset och mina minnen där är att dem delats med familj, familjekompisar, bästisar, kusiner, helt enkelt väldigt många människor. Men ändå är det så många fler jag vill ska se det där huset.
I sommar ska jag dit med Kasper. Han ska äntligen få se vårt fantastiska hus. Tyvärr blir han den sista som ser det. I höst ska huset säljas. Det känns så otroligt tråkigt. Fick en klump i magen när pappa berättade att huset skulle säljas. Min första tanken var att det var egoistiskt och taskigt mot oss barn, som inte fick/hade något att säga till om. Men anledningen är svårare än så. Pappa vill egentligen inte sälja, men hans syskon som också är delägare, villl sälja och situationen blev mycket svårare. Det är konstigt det där med att platser kan få så stor betydelse för en.
